Månadsintervjun


På denna sida kommer det varje månad att presenteras en medlem i klubben, vi kallar det ”månadsintervju”. Den 15:e varje månad sker en lottning bland alla medlemsnummer och vinnaren blir uppringd för en intervju. Frågorna handlar om medlemmen och dennes hund/ hundar.
Reportage med foton kommer att publiceras på hemsidan 1:a fredagen i månaden.

Månadsintervju kom till efter att en medlem, Agneta Riemann, skickade in ett förslag. Har du någon idé eller förslag på hur man kan göra hemsidan mer aktiv, inspirerande och intressant? Skriv ner ditt förslag och maila RDSGs styrelse, styrelsen @gardshund.com . Kanske just ditt förslag eller idé är nästa nyhet på hemsidan.

Upp

Juni 2016

Nestor
Klicka på bild för större format!

NAMN: Birgitta Widmark
MEDLEMSNR: 1228
HUNDAR: Leonberget,z Next Generation - Nestor

HAR HAFT DSG SEDAN: 2004

Helena Kallenbäck
Klicka på bild för större format!

 


Visst är det lätt att ta för givet att ”alla” har internet i dessa tider, så även jag. När jag ringde upp månadens medlem fick jag ett snabbt uppvaknande till att så inte är fallet.
Birgitta Widmark i Västerås kunde inte gå in på hemsidan för att se tidigare intervjuer (vilket jag brukar rekommendera den jag ringer till så de skall få en inblick) eftersom hon varken har dator eller internet. Vad göra? Jo, jag skriver ut de två senast publicerade intervjuerna och skickar dem med posten så klart. Problem är till för att lösas och jag ville att hon skulle få samma förutsättningar som alla andra till att bestämma om hon skall vara med eller inte. Sedan ringer jag upp igen om några dagar.

Först tyckte Birgitta att hon hade väl inget att berätta. Deras Nestor är ”bara en hund” på 12 år och 8 månader som får njuta av livet och får sitta på egen stol vid matbordet. Under samtalets gång kommer ni att märka att Nestor både har varit och är så mycket mer. Bara det att han älskar apelsiner och grönsaker, men inte sallad. ”Bara en hund alltså”….
Jag skrattar och ler mycket under samtalet. Vi pratar inte bara om hundar utan också om livet i allmänhet. Birgitta är en härlig, glad pensionär och visst verkar hon vara en livsnjutare allt.

Val av ras
Vi tar allt från början. Birgitta och hennes man har haft hundar i många år men efter att ha varit utan i 19 år började längtan efter en ny hundkamrat väckas. Då de bägge nu var mer hemma kändes tiden mogen för en valp. Lite skämtsamt berättar Birgitta att hon hade en kravlista då det gällde val av ras. Det fick inte vara en päls som skall trimmas, klippas eller vara långhårig. Väga max ca 10 kg så hon kan bära upp hunden till badrummet när det behövdes en dusch efter promenad. Det finns rätt många raser att stryka då. Klockrent för en viss ras som vi med gårdshundar känner till.

I Svensk Damtidning var det då (2003) ett reportage med Helena Kallenbäck, där hon sitter med en helt bedårande ung vit-brun dansk-svensk gårdshund. Det blev kärlek direkt för Birgitta som genast tog reda på allt vad hon kunde hitta om rasen. En uppfödare fann de utanför Skinnskatteberg, som inte ligger långt från dem. Birgitta och hennes man bestämde med uppfödaren, Monica Rehnberg, att få komma dit för att träffa hennes hundar och få se och uppleva rasen. Efter det mötet blev det snabbt bestämt att rasen för dem var dansk-svensk gårdshund och ringde Monica för att ställa sig i kö för en hanvalp.

Det blev en Nestor
Det dröjde inte många månader förrän uppfödaren ringde och sade att hon hade valpar och de kunde komma och välja. Då det fanns en vit-brun hanvalp likt den i Svensk Damtidning så var valet självklart. Sedan var det till att välja ett ”vardagsnamn”.
I stamtavlan heter han Leonberget,z Next Generation men de ville ju ha något kort namn på N. Birgitta tänkte på att gårdshunden blir ganska gammal och är man gammal så är man ju så klart väldigt klok. Likt den grekiska vishetens gud så fick han heta Nestor och nu är han både gammal och väldigt klok, deras Nestor.

Bara en hund eller...
Genom vårt samtal lär jag känna en hund som verkligen är något speciellt. Bara det att han är duktig på ord. Ni känner säkert igen att vissa ord måste man stava för annars vet de. Så är det med Nestor också, så klart. Skulle de råka säga barnbarnens namn t.ex. så sätter han sig och inväntar att de skall dyka upp vilken sekund som helst. Han älskar dem. Eller om ordet KOM sägs på tv, då händer samma sak. Kommer de? Nu? Så det gäller att tänka på vad de säger så inte Nestor tar dem ”på orden”.
Nestor är pappa till 5 kullar med 25 avkommor, varav 8 finns i Norge, och med titel SE UCH. Att han skulle ställas ut var inte Birgittas förtjänst alls. När hennes man och hon är ute på längre semesterresor brukar Nestor få vara på pensionatet hos Monica Rehnberg. Det var han då han var drygt tre år och då han skulle hämtas berättar Monica att hon gjort något utan att fråga först, hon hade nämligen anmält honom till en utställning, vilket han aldrig varit på tidigare.
På utställningen ”sopade han mattan” med konkurrenterna och domaren undrade var denna fina hund varit ”gömd”. Han blev BIR och efter det så kom den ena framgången efter den andra och han blev BIS-4 på Världsutställningen 2008. Han krönte sin utställningsperiod med att bli Champion 2009.

"Min friskvårdsförsäkring"
Nestor har fortfarande mycket energi i sig och med fyra promenaderna om dagen får även Birgitta sin dagliga dos av motion och håller sig i bra trim, som Nestor. Hon kallar Nestor för sin ”friskvårdsförsäkring”. Roligt och skönt sätt att hålla sig igång med promenaderna och Nestor är ett fantastiskt sällskap.

Med åren har både Birgitta och Nestor fått sina vanor hur en dag skall vara och innehålla för att de skall må som bäst. Efter nattens sömn under täcket hos Birgitta, en närkontakt av tredje graden som hon kallar det, vill Nestor ut och gå sin första promenad. Det brukar bli en skön promenad på nästan en timme men när det bär av hemåt är det bråttom. Nestor vill hem till sin frukost och upp i husses knä. Hela förmiddagen sitter/ligger han i husses knä och mår väldigt gott. Ett avbrott för kaffe bara och Nestor talar då om när kaffebryggningen är klar. Något han även gör om de har gäster. När kaffet är klart så går han till gästerna och då ”hämtar” dem när Birgitta honom ett kommando att göra det.
Det skall vara lugnt och vilsamt på förmiddagen för att kunna ägna eftermiddagen åt olika aktiviteter som bilåkning, det älskar Nestor, promenader och sök.
Nestor är jätteduktig på personsök. En gång hade Birgittas man glömt att hon var ute för att plocka svamp och släppte Nestor lös ute som vanligt. De bor nära skogen så det var naturligt att Nestor drog iväg dit. Men när han inte kom tillbaka blev han lite orolig. Fast vad Nestor gjorde var att spåra upp Birgitta och vi vet ju att när man plockar svamp så går man inte bara rakt fram. Han hittade henne enkelt efter hennes kringelkrok- svängar ute i skogen och blev så glad.
När kvällen kommer är det alltid samma procedur, då skall det lekas och helst skall ett Dentastix gömmas och Nestor skall finna det. Denna söklek är avslutningen på en härlig dag för Nestor och även för matte och husse.

Efter den stora skogsbranden härom året, blev Birgitta och hennes man evakuerade. Skogen ser inte längre ut som den skog de gått i tiotals år. Det har kommit lodjur, vildsvin och varg med så att släppa Nestor som förr är det inte tal om längre. Även om man inte ser mer än spår efter dem så håller Birgitta Nestor kopplad. Det är tur att de har ett torp i Gammelby-Virsbo för där kan Nestor gå som han vill på tomten. Ett uppdrag han har (anser han) i sitt ”patrullerande” där är att hålla katterna borta.

Det var kul att få lära känna både Nestor och Birgitta via samtalet vi hade. Visst håller ni med mig nu om att nog är Nestor mer än ”bara en hund”.

(Texten publiceras även i Gårdshunden nummer 2.)

Skrivet av: Ann-Marie Stålgren

Upp

April 2016

Morris
Klicka på bild för större format!

NAMN: Cecilia Högmark
MEDLEMSNR: 0197
HUNDAR: Splash Of Water's Timon "Morris" &
                    Splash Of Water's Doris "Babben"
BOR: Hara (Östersund)
HAR HAFT DSG SEDAN: 2002 + 2004

Babben
Klicka på bild för större format!

Mys Morris
Klicka på bild för större format!


"Olika falla ödets lott", är ett välkänt och gammalt talesätt. Det kan jag verkligen säga att lotten gjorde denna gång. Gör lottningen som vanligt med fyra högar, där jag har nummer 0-9 i varje hög, med nummer på varje ihop vikt lapp. Drar en lapp ur varje hög och börjar med ental som är en sjua.
Får fram siffrorna 0197. Tittar i medlemslistan och stannar upp när jag ser vem som har just de siffrorna, Cecilia Högmark i Hara, utanför Östersund i Jämtland. Men! Det är ju hon som har Nemos syster, Babben. Hur är det möjligt att jag skall få ringa upp just Henne, Cecilia? Otroligt! Så kan ödets lott falla...

Cecilia blir lika överraskad hon då jag kontaktar henne och berättar varför. Vi har ju haft en hel del kontakt genom åren, även om det mest varit via Facebook, så jag känner till en del om hennes hundar. Ja, hon har två. Morris som fyller 14(!) år i augusti och Babben som är 11 år.

Två äldre hundar
Jag hör mig för hur det är med Morris, the old boy, och får genast veta att han är hur pigg som helst. Även om han vissa dagar visar med bestämdhet att gå ut i regnet, det har han ingen lust med. Fast det sker inte så ofta. Dessa dagar blir det bara Babben och Cecilia som tar promenaden. Men är man snart 14 år så har man rätt att välja promenadväder, eller hur.
När Morris var 11 år blev han dålig och Cecilia trodde att det var nu som ålderskrämporna skulle börja visa sig. Hos veterinären visade det sig att han fått en rejäl infektion i tandköttet och detta resulterade i att Morris måste bli av med 15 av sina tänder. Tack och lov blev han helt kry efter detta så nu verkar han vilja tuffa på lika troget som tåget på en räls. (Kanske inte enligt SJ’s tabell dock… Eller… )
Babben måste ha en bokstavskombination, säger Cecilia skämtsamt. Men nog känner jag igen de aktiva tendenserna som Cecilia beskriver att Babben har, ser jag även i brorsan Nemo. Att alltid vara på alerten och ha bråttom jämt.

Tack vare Magnus Carlsson blev det gårdshund
Lite läskigt är det när jag frågar Cecilia hur det kom sig att det blev just dansk-svensk gårdshund. Även hon och hennes man Åke hade sett ett program, eller om det var en artikel, om Magnus Carlsson i Barbados och hans hund Selma. Det var då de bestämde att läsa på om rasen. (Precis som jag och Lillis då även vi sett honom och hans hundar på tv i ett reportage och bestämde oss vi med.)

Hon berättar att under sin uppväxt har hennes föräldrar haft hundar och säkert 20 olika raser som exempel ger hon Vorster och jakthundar. När hon var runt 40 år kände familjen att det var dags för en egen hund. Hennes tre pojkar pratade om Jack Russel men Cecilia var inte så sugen på terriern i den rasen. Så det var alltså Magnus Carlsson som gjorde att det blev just dansk-svensk gårdshund och det har de aldrig ångrat. Då de läste på om rasen och fann att den skulle vara mildare i sinnet men en tålig ras, ”en stor hund i liten kropp” och kärvänlig, var allt rätt.

Cecilia kontaktade Anne Hansson, valpförmedlare på RDSG, och frågade om det fanns någon kennel i Norrland med valpar. Det skulle finnas en som var i planeringsstadiet men ingen med valpar just då.
- Vilken kennel, undrade Cecilia.
- En i Bispgården, svarade Anne, men jag har ingen aning om vart det ligger.
Då blir Cecilia glad för det är ju bara ca en timme från henne eftersom Bispgården också ligger i Jämtland. Självklart ringer Cecilia direkt till Kenneln Splash Of Water’s för att berätta att de är intresserade av valpar. Helst ville de ha en tik men när väl valparna kom blev det bara en tik och den var redan bort tingad. Så hundsugen som familjen Högmark var så bestämde de direkt att ”då får det bli en hane istället”.

En blir lätt två
Vi vet att många av oss känner att en hund har en tendens att bli till två. Likaså blev det för dem. Morris hade med tiden blivit allt mer ”husses hund” men någon direkt tanke på att skaffa en till fanns inte då.
Telefonen ringer hos Högmark och det är uppfödaren på Kenneln i Bispgården som ringer och berättar att det blivit en avbokning av en tik i deras andra kull. Är ni intresserade? Även om inte tanken på nya hund funnits så fanns det bara ett svar på den frågan. Det var så Babben kom till dem och i samband med det kastrerade de Morris. Nu fick Cecilia en hund som blev ”hennes”.

Kapitulerade om sängplatsen
Hur många är vi inte som säger att ”ingen hund i sängen” inför att vi skall skaffa valp? En hund skall ligga i sin bädd nere på golvet, eller i sin bur. Eller hur…
Visst förberedde Cecilia nattningen för Morris intill sängen med att ha hans bur där och hon låg ner med armen i buren för att han skulle känna trygghet, att hon fanns där. Tror ni att Morris tyckte att det var okej?? Inte alls! Han gnydde och hade sig så att Cecilia inte kunde sova så bra den natten eller nästföljande under två veckor. Ett samtal till mamma (ja, mammor vet ju bäst och visst vill vi ha ett okej från en mamma som är hundvan, trots att man är över 40, eller hur) som säger att det är väl bättre att han sover i sängen då. Alltså sover bägge hundarna i sängen.

Olika individer
Morris är en riktig mysis medan Babben inte har ro att sitta still. Även om det är Morris som är den som bestämmer så kan Babben med sin smarthet lura honom lite. Då är nog Morris lite mer feg och Babben den tuffare av dem. Fast när det kommer till matskålen så vet hon att det är ingen idé att stjäla mat av honom.

En egenhet som Morris har är att han gnuggar tassarna mot sitt huvud och nos när han blir uppburen. När han gör detta är han så söt och helt oemotståndlig. Det är en av pojkarna som lärt honom detta. Detta förstärker hur mysig och gosig han är, Morris. Babben är den stora bulldozern. Som många andra gårdshundar så har även Morris och Babben en förkärlek till pipgrisar. Då de fick den tog det en 20 minuter för henne att massakrera grisen och den var i tusen bitar. Morris däremot älskar sin. Biter försiktigt på den så den piper men aktar noga att inte ha sönder den. En riktig gullegris alltså! En specialare Babben har är att dra ner jackorna när de är upphängda. Varför? Jo, det kan ju finnas lite godis kvar i jackfickorna och inte ens en smula går förbi henne. Detta resulterar så klart i att varje jackas hängare går sönder. Än har inte Cecilia sett hur hon forcerar jackfickorna i sin jakt för så klart gör hon inte det när andra ser. Hon lämnar bara efter sig en jacka som ligger på golvet, igen…

Under samtalets gång blir det ofta att vi jämför våra hundar, särskilt Babben och Nemo då de är syskon. Hur lika de är till sinnet.
Däremot är Babben mycket mer kontaktsökande än vad han är. Cecilia önskar ibland att hon skulle ha lagt ner mer tid på Babben då hon var yngre och kört lydnad med henne. Dels för att ge henne en utmaning samt för att hon märker hur bra hon skulle klara olika lydnadsmoment och just hennes önskan att ha kontakt med Cecilia.

Alltid vara med
När jag frågar hur en perfekt dag skulle vara för Cecilia och hundarna så blir det ett enkelt svar. Det vi i familjen gör, det skall hundarna vara med på. Det kan vara en skidtur i fjällen på 8 km och hundarna springer då med dem. Eller när de är på någon av pojkarnas fotbollsmatcher så skall de självklart vara med. Att alltid kunna vara med, oavsett aktivitet, då är det perfekt. De är familjemedlemmar helt enkelt.

Avslutningsvis pratar vi om hur åren varit med våra hundar, ja vi fortsätter att jämföra, och hur det är att ha två lite äldre hundar. Än märks inte att de vill ta det lugnt eller föredra att vara hemma om familjen skall iväg. Drar inte ner på tempot när de är ute på långa promenader heller. Mitt i detta prat berättar Cecilia om sina busfrön, hur de kan hitta på bus och verka så där lagom oskyldiga. Som bara en skyldig hund kan vara…
Cecilia och Åke var bjuden på ett bröllop en nyårsafton för många år sedan och då skulle Cecilias syster komma hem till dem och ta hand om hundarna. Lite dåligt samvete att lämna systern hemma en nyårsafton hade hon och gjorde därför i ordning lite extra fin mat till henne att enkelt värma upp.
När det var dags för systern att göra det, lämnade hon maten på bordet för att sedan lämna köket en kort stund. Då hon kom tillbaka var All mat borta. Cecilia tror att det var Morris som var boven i dramat men det kan ha varit två med.

Varje gång jag pratar med en medlem går tiden rasande fort och det är massor att prata om. Brukar ta en 30-40 minuter varje intervju, i snitt. Kan säga att Cecilia och jag pratade i mer än en timme och hade nog kunnat prata hur länge som helst, om det inte var för att hon skulle till jobbet.
TACK för ett härligt samtal och vad kul att höra att Nemos syster och halvbror har det så bra.

Skrivet av: Ann-Marie Stålgren

Upp

Mars 2016

Klicka på bild för större format!

NAMN: Thomas Martens
MEDLEMSNR: 2327
HUND: Yxnas Bullen & Yxnas Klara
BOR: Drottningskär, Aspnäs
HAR HAFT DSG SEDAN: 2007 & 2010


Äntligen kom det fram ett manligt namn när siffrorna för månadens medlem drogs. Det var väldigt länge sedan vi hade en man med så nu var det verkligen på tiden. När jag tittar i medlemslistan och ser att jag skall till orten Drottningskär så ler jag lite. Tänka att bo där.
Nu visar det sig att vår medlem bor på en ö, Aspö, som ligger utanför Blekinge kusten i höjd med Karlskrona. På kartan ser det otroligt idylliskt ut.

Thomas Martens svarar med en glatt sprudlande röst. När jag presenterat vem jag är säger han att han läst tidigare intervjuer på hemsidan och förstår vad det handlar om. Lite överraskad blir han dock att det är hans tur nu. Vad har jag att berätta, undrar han. Det är lugnt, jag har några frågor så det är inga problem. Sedan kommer det att visa sig att mina frågor knappt kommer att ställas för vårt samtal flyter på och han har så mycket att berätta om sina två gårdshundar, Bullen och Klara.

Vi pratar lite först om att han är nybliven pensionär och är så glad över det. Efter att han genomgått en operation av rygg och nacke så kan han nu njuta fullt ut av att vara pensionär. Han fick en 50/50 chans att bli bättre nu är han helt frisk. Att få starta en ny del av livet på detta sätt är fantastiskt.

Jägare med jakthundar blir gårdshundsägare
Att det skulle bli gårdshund för Thomas var inte en självklarhet. Han är jägare och har haft drever som han jagat med sedan många, många år tillbaka. Men så kom dagen då det blev prat om ny hund och hans vän kom med ett nummer av Hundsport och året var 2007. I tidningen fanns en artikel om gårdshunden och hans fru (som nu tragiskt gått bort i cancer) sa direkt att en sådan hund ville hon ha när hon läst klart. Även Thomas vän höll med om att detta skulle vara en ras för dem. Sagt och gjort så kollade de upp uppfödare i hela landet och hur de än ”dammsög” efter tikar så fanns det bara en hanhund. Uppfödaren bodde inte allt för långt bort från Thomas så det blev en färd dit ”för att titta”. Ja, det vet vi ju alla hur det slutar. Går inte att bara ”titta” på en valp som är till salu. Mycket riktigt så var det självklart att Bullen skulle med hem till dem och så blev det. Bullen hade bestämt att han skulle följa med också så fort han träffade Thomas. Denna robusta valp visade med stor säkerhet att Thomas var hans nya husse. Punkt!

Tre år senare blev det aktuellt med en till hund. Eller det var uppfödaren som undrade om inte Thomas ville ha en till hund eftersom uppfödaren ville ha en foderhund i närområdet. Bullen är en väldigt bestämd herre och andra hanhundar är inte välkomna eller skall helst inte ens befinna sig inom synhåll. Därför var Thomas lite fundersam när det handlade om en hanvalp. De for till uppfödaren och mycket riktigt så ville inte Bulle acceptera någon äcklig hanvalp inte. Men när så lilla Klara sattes ner hos honom då la han tiken på rygg och sedan var okej-stämpeln satt. ”Husse, den här skall vi ha!”

Ypperlig jakthund
Bullen har genom åren blivit till en extremt duktig jakthund. Hans luktsinne är fenomenalt och Thomas ser direkt när Bullen får nos på rådjuren, som det finns gott om där de bor. Bullen ställer sig på bakbenen och går framåt mot doften. Sedan skjuter han iväg som ett skott och skriker nått otroligt. Det låter helt galet men han skriker verkligen. Efter en ca 5 minuter är Bullen tillbaka och då har han jagat klart. När Thomas är ute och jagar med Bullen finns det ingen bättre jakthund, säger han. Så uthållig, kan vara aktiv och jaga i 5-6 timmar utan problem, och så säker på att finna rådjur. Nästan som en Drever fast gårdshund.

Även Klara är en duktig jägare men husse vill inte att hon jagar. Hon är nämligen extremt duktig på eftersök, viltsök. Hon brukar också stöta bort rådjuren från tomten och efter ca 30 sekunder är det klart, sedan är det nog. Nog för att gårdshunden är en råttehund men det gör inte per automatik att alla hundar gillar att gräva efter dem. Som Bullen, han låter husets katter jaga upp sorken och sedan tar han dem ifrån dem och vips ligger de i magen. Mums! Varför gräva själv när katterna kan göra det åt honom. Smart kille!

Kärvänlig ras
När jag frågar Thomas om vad som han ser för fördelar med rasen samt om något överraskad honom med att vara gårdshundsägare så kommer svaret snabbt. Han är förvånad och mycket glad i att rasen är så kärvänlig och lojal. Hela tiden har de koll på vart husse/matte är och skall vara med hela tiden. De visar och tar emot känslor, har starka band med sin flock. Men de har sina egenheter med. Klara är extra speciell. Thomas har en särbo och när hon kommer är det 1½ timmes kramkalas mellan särbo och Klara. Det är ett ”måste”. Klara kryper upp i famnen med tassarna om halsen och så skall det vara och emellanåt ”pratar” hon med.

Både på- och överkörd
Bullen är den tuffa av dem och otroligt envis. Den envisheten kanske räddade honom vid ett tillfälle. Thomas bor på en ö och det är inte mycket trafik där. Inte bilar men desto fler cyklar. Hundarna kan vara lösa på gården och lyssnar hyfsat på inkallning, alltså de kommer när de luktat klart efter rådjuren eller nått annat spännande. Hör husse gör de nog hela tiden. Eller Klara kanske kan vara lite selektivt lomhörd mer än Bullen. När Thomas höll på ute på tomten och målade huset tyckte Bulle att husse var tråkig. Plötsligt märkte han att Bullen plötsligt var borta. En granne tar sin jakthund för att spåra efter Bullen och Thomas tar Chevan, som Bullen älskar, och börjar leta. Efter ett tag finner Thomas bullen och det är bilen som lockat fram honom, det välkända motorljudet. På tre ben kommer Bullen emot honom och Thomas ser hur sårig han är. Åker hem och där får han sedan förklaringen till att Bullen haltar samt har skrapsår på benet. En granne berättar att han både kört på och över Bullen. Detta borde han inte ha klarat men hos veterinären visar det sig att han har på något ofattbart sätt, bara fått lättare muskulära skador och såret blir omplåstrat. Han är annars helt oskadd!!

Samtalet rullar på och mina frågor blir besvarade utan att jag behöver ställa dem men får också höra hur Thomas verkligen älskar sina hundar. Följer inte ”frågemanuset” utan vi pratar på och pratar HUNDAR. De är i fokus för honom och det kan man förstå att hundarna älskar husse med. Närmar mig så smått den sista frågan men under samtalets gång har jag fått höra flera härliga historier så att be om en särskild anekdot eller händelse känns futtigt.

Digestive med olivsmak skall det vara
När man bor på en mindre ort, eller som Thomas på en ö, är det lätt att alla känner till ens hundar. Ibland kan de även få sina extra mattar/hussar. Så är det för Klara. Hon har sin favorit extra matte, grannen Maj-Britt. Thomas hade råkat på henne en gång i affären då hon stod vid kexhyllan. Där fick han sig en föreläsning om vilket som var ”rätt kex”. Lite förundrad var han men fick snabbt veta att det var rätt kex för Klara, Digestive med olivsmak skulle det vara. För det får hon hos mig varje dag. Nått annat smakar inte. Jojo, fint ska de va’.
Maj-Britt är brukar kunna ta Bullen och Klara på 2-2½ timmes långa promenader så de där Digestivkexen är de väl förtjänta av, eller hur.

När Bullen var liten valp hade Thomas får. Han ville se till så att Bullen inte jagade dem och presenterade han fåren så tidigt som möjligt för honom. Han kopplade Bullen och gick in i fårhagen. Fåren blev väldigt nyfikna på honom och det tog inte lång tid förrän alla fåren ville nosa och ”smaka” på honom. Det tyckte Bullen var ”vidrigt” och hans ögon sa ”Ta mig här ifrån, husse!” och efter det så har det löst sig med att fåren inte skall jagas.

Vi hade kunnat prata hur länge som helst, känns det som. Thomas var så generös med att dela med sig av sina hundars egenheter, upptåg och sin kärlek till dem, hur de förgyller hans vardag. Men jag måste nu ta och tacka för vårt samtal och hoppas att han har många härliga år framför sig med Bullen och Klara.

Skrivet av: Ann-Marie Stålgren

Upp

Februari 2016

Klicka på bild för större format!

NAMN: Tina Lennartsson
MEDLEMSNR: 3639
HUND: Gitte Gott Sven "Viggo"
BOR: Asarum
HAR HAFT DSG SEDAN: 2007


Efter att ha haft ett uppehåll för att fira jul och nyår är det nu dags att få presentera en ny medlem igen och dess hund. Senast var vi på västkusten i närheten av Helsingborg och vi håller oss kvar i södra Sverige. Far utmed kusten österut till Karlshamn och upp till Asarum. Där kommer vi att få träffa Tina Lennartsson och hennes 8-åriga Viggo.

Tina har växt upp med rasen Berner Sennen, en stor och bastant hund. När hon själv skulle skaffa sig en hund var hon inne på att hon vill ha en mindre hund med det skulle vara en aktiv ras, ha mycket ”motor” i sig.

Föll pladask
Det första hon kom att tänka på var rasen Jack Russel, men det var inte rätt med dess terriertemperament. Hennes mammas kollega hade en dansk-svensk gårdshund som hon kände direkt att det var mer vad hon tänkt sig. Alla gårdshundar hon träffade var så trevliga och formatet var perfekt. Hon föll pladask för rasen. Tina träffade många gårdshundar och fann att en kennel i närheten skulle ha valpar och hon var så redo att skaffa valp. Att hon träffade pappan till kullen såg hon som en stor fördel.

Viggo, "åsiktsmaskinen"
Med åren har Tina och Viggo blivit ett bra team, inte bara på agilityplanen där de ofta tränar och tävlar. Tina säger att Viggo inte är en ”hund” rakt igenom utan att han är även en ”människa”. Han är så pratsam och har en alldeles egen personlighet. Har åsikter om det mesta och pratar med Tina om det. Kan ju låta konstigt men ni vet, morrpratar och mumlar som bara en hund kan göra. Vill vara med Tina hela tiden och är väldigt social.

Viggo är väldigt aktiv. Kan t.ex. arbeta hårt under två dagar på ett agilityläger och verkar fylla på energi i sin motor hela tiden utan att tröttna. För att sedan kunna vara nöjd med att ta det lugnt under några dagar utan extra aktiviteter.

Trivs i strålkastarljuset
Som många gårdshundar trivs Viggo när det är varmt. Att ligga i solen och njuta är han bäst på. När han är inne så är han snabb att lägga sig under täcket. Vad som är lite extra speciellt med Viggo är att han vet när det är show, och han älskar det. Om någon ser på honom och pratar med honom då de är ute på en promenad, då gör sig Viggo extra söt. Han blir sprallig och alla kan inte annat än falla för hans charm. Han är extra bra med hundrädda som oftast vill fram och hälsa på honom, trots sin hundrädsla. Den har Viggo charmat bort och det gör han genom att inte vara påflugen utan bara vara och prata med sitt kroppsspråk. Han vill gärna bli sedd men bryr sig inte så mycket om kel annat än av familjen.

Denna utstrålning som Viggo har är något alldeles extra. Som en extra rolig grej han gör är att åla sig på marken. Han lägger sig på magen och drar sig framåt. Ser så roligt ut. Ålningen tar han gärna till innan det är dags att gå in på agilityplan. Tror det är han sätt att få lite extra uppmärksamhet för många vill se honom springa för att han är så söt när han gör så.

Den perfekta dagen
Det är sen vår eller tidig höst. Solen värmer utan att vara het. Luften är frisk och man kan känna att det spritter lite i kroppen. Viggo vill ha en sovmorgon just för att göra dagen lite extra speciell. Tina har förberett så det skall bli ett träningspass i agility och det är Viggos favoritaktivitet. Roliga övningar och massor av godis och bus.
På vägen hem stannar de till i stallet och där får Viggo utlopp för sin andra roliga aktivitet, musjakt.
Han går lös ordentligt i stallet och ingen mus rör sig säkert där. När de är hemma igen är det mys i soffan som gäller. Då måste Tina sitta still och inte störa Viggo. Det gillar han inte, att bli störd. Sover han så vill han göra det ifred. Så här slutar den perfekta dagen, i soffan. Trött och en mycket nöjd Viggo.

Tar aktiviteter i Viggos takt
Nu när Viggo är 8 år så anpassar Tina träning och aktiviteter mer efter Viggo. Det skall vara roligt för honom och inte tvång att tävla varje månad. Snarare att det skall vara ett sug för dem bägge att nu vill vi verkligen tävla och väl på banan tycker de bägge att det är kul. Han bestämmer hur länge han vill hålla på. Viggo tävlar nu i högsta agilityklassen och började med agility som unghund så de har hållit på ett tag. Som omväxling kan Tina träna lite freestyle med Viggo.

En mycket känslig hund
Som alltid så går dessa intervjuer fort, även om de kan vara i 30-40 minuter så känns det som bara 5.
Vi har redan kommit fram till sista frågan.
Det är nu jag undrar om hundägaren har något särskilt minne eller en anekdot att dela med sig av.
Många jag pratat med måste tänka länge eller återkomma. För Tina är det enkelt.

Viggo är ingen social hund som gärna umgås med andra människor. Han är med sin flock och han är otroligt familjekär. Hans flock är hans allt. Med otrolig känslighet känner han av hur alla mår. Kan vara att Tina känner sig krasslig och behöver lite omvårdnad, och då är Viggo där bums. Samma var det med Tinas mormor. Hon tillhör flocken och när de var ute och gick tillsammans fick hon lågt blodsocker.
Viggo var direkt fram till henne då hon satte sig på en stubbe och hoppade upp i hennes knä. Satte sin nos emot hennes kind och verkade känna av hur hon mådde. Han hade full kontroll på henne och verkade vilja vara säker på att hon var bra igen innan de fortsatte sin promenad.
Och så är det med Viggo, han känner av allt från om någon känner sig sorgsen till är sjuk. Han är helt fantastisk.

För Tina är Viggo är den bästa investeringen hon har gjort i sitt liv. Han är hennes bästa vän och finns alltid vid hennes sida. Han har lärt Tina att hon kan mer än vad hon tror. Han har format det liv och den livsstil hon har idag och det är genom Viggo hon har träffat de bästa vännerna Tina har idag.

Det är en ynnest för mig att få samtala med våra medlemmar och höra hur deras hund/hundar är.
Varje hund är verkligen en egen individ men också så lika i sin rastypiskhet. Att de är mjuka, robusta, vänliga, aktiva och otroliga hundar på olika sätt. Det har jag fått höra här av Tina och hennes Viggo och flera gånger innan dem.

Tack Tina för ett trevligt samtal och hälsa Viggo!

Skrivet av: Ann-Marie Stålgren

Upp