Vid inavel dubblas inte bara de fördelaktiga önskvärda generna utan också de som för med sig defekter och sjukdomar eller nedsätter livskraft. Ju närmare släktskapsavel desto större risk att en individ får dubbel uppsättning gener för något som man inte vill ha. En enkel tumregel är att man inte utan särskilda skäl ska låta para hundar som är närmare släkt än kusiner ( jämför människa) Den beräknade inavelsgraden blir då 6,25% vilket är den nivå där de negativa effekterna kan hållas under kontroll genom avelsurval. Om en eller båda föräldrarna har hög egen inavelsgrad kommer avkomman att hamna på 0% under förutsättning att föräldrarna inte är släkt. Inavel kan alltså brytas på en enda generation.

Några exempel på inavelsgrad vid olika typer av parningar. 
Parning mellan;
helsyskon = 25%
halvsyskon= 12,5%
förälder/avkomma = 25%
morfar/dotterdotter (eller motsvarande) =12,5%
morbror/systerdotter (eller motsvarande) = 12,5%
dubbelkusiner = 12,5%
kusiner= 6,25%

Det är av stort värde att det finns många obesläktade avelsdjur att använda i avelsarbetet. Det finns annars risk för att alla hundar blir nära släkt med varandra vilket i sin tur medför risk för osundhet i rasen. En genetisk kartläggning av stamboksuppgifter från de individer som finns registrerade hos SKK visar att förlusten av genetisk variation under åren sedan rasen godkändes kan betraktas som om- fattande. Endast drygt 25% av den genetiska variationen hos de 126 founderdjuren finns kvar bland hundar födda 1990 och senare. Hos hundar födda mellan år 1997 och 2000 finns endast drygt 19% av genmaterialet kvar. Orsakerna till förlusten är främst att alla inmönstrade hundar ej användes i aveln. Endast 34 av 96 “svenska founders” har använts aveln och några av dem har fått väldigt få valpar. Vidare förluster beror på att fortsatta avelsdjur i vissa fall fått få valpar medan några enstaka individer har fått många valpar. Beroende på att ingen central registrering av vilka hundar som dör förs är det omöjligt att säga exakt hur mycket av den ursprungliga genetiska variationen som finns kvar bland nu levande hundar – men den är alltså under 25% (knappast någon hund född 1989 och tidigare lever fortfarande). 

Den övergripande målsättningen är att bevara den dansk/svenska gårdshunden som en frisk, alert, duglig, vänlig och tillgänglig gårds- och sällskapshund med den, sedan gammalt dokumenterade, rastypiska exteriören. För att nå det målet måste alla uppfödare samverka. Övergripande målsättning behandlas särskilt i det dokument över rasens utveckling som kallas RAS och betyder "RasSpecifik Avelsstrategi".